Välkommen ombord Planeringen Färdplan - Stop Loggbok Kontakt
Om båten - Utrustning Ekonomi Port Pilots Bildgalleri Anropssignal
DRÖMSEGLINGEN MED S/Y SULAMIT II ÅR 2005 Loggbok/Resebrev

Första stoppet 17/6 blev i Södertälje Kanal, efter ett fantastiskt och varmt avsked från nära och kära! Tack alla ni som hjälpte oss att komma iväg! Det var med både tårar och glädje vi tog ett års avsked från Sverige och er. Vi passade på att bunkra mm i Södertälje innan vi fortsatte mot Ringsön. När vi just hade passerat Mörkö kom Jannikes Leffe med hund farande för att vinka och prata!
Efter en natt på Ringsön tog vi våra två dygn utanför Öland mot Utklippan. Vinden var ganska dålig så det blev en del motorgång. Utklippan är så speciell med sitt karga naturliv. Hit kom också vår lilla kronprinsessa Victoria med jättebåt och fullt pådrag av hela vår bevakningsflotta. Utklippan är så speciell med sitt karga naturliv. Hit kom också vår lilla kronprinsessa Victoria med jättebåt och fullt pådrag av hela vår bevakningsflotta.
Efter ett par dagar går vi vidare mot Skillinge till Kjelle och Gunilla där vi tillbringade midsommarhelgen med god mat och trevligt sällskap! Tack Kjelle och Gunilla! Innan vi lämnade Sverige var vi inne i Ystad för att ordna det sista. Där fick sällskap av Bernardo, S/Y Albertina som också är på väg åt samma håll. Vi följdes åt fram till Kiel/Holtenau-Kielkanalen/Rennsburg-Brunnsbuttel. I Brunnsbuttel träffade vi göteborgparet Anna och Roger, S/Y Crux. Det är många som är på väg… Vi hissar åter seglen för att gå vidare mot Amsterdam. Här gäller det att kolla sjökorten noga eftersom det finns en hel del sandbankar. Efter ett par dygns segling med god vind kom vi till Amsterdam och Sixhaven, som gästhamnen heter. En otrolig stad med alla sina kanaler och båtar. Här gör man lite som man vill. Haschlukten låg tät över staden lika mycket som cyklar. Jag har aldrig sett så många cyklar på en gång. Vi plussade på med våra två och en härlig frihetskänsla smittade av sig även på oss!   Efter några dygn inkl en mellanlandning på holländska sidan Schwevereningen (dyrt, dyrt), krossade vi Engelska kanalen utan några som helst problem och här hade vi god hjälp av GPS:en och elektroniska kartor! Det är mycket räknande hit och dit för att utnyttja tidvattnet på bästa sätt. Inloppet till Dover påminde om en slags jitterbug och här måste man dessutom ha tillstånd att få komma in eftersom många färjor passerar hela tiden. När vi ändå var här passade vi på att ta färjan över till Calais. Det tog bara en timme med en speedbåt. Själva staden kändes inte lika genuin som t ex Amsterdam. Under tiden vi är i Dover kommer självaste Drottning Elisabeth i en helikopter för att inviga en ny färja (OBS inte lika stort pådrag här som på Utklippan). Vi ser karavanen passera alldeles intill hamnen, och se där, jag hann faktiskt se hennes ROSA HATT! Och så var det hela slut.   Nästa stop blir Isle of Wight. Om det kändes som jitterbug vid infarten till Dover så vet jag inte vad det här kan kallas. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun…Olyckligtvis kom vi just i springtide, vilket innebar att strömmen var mycket stark. Hela havet kändes som ett slags uppror… och här fanns det lika mycket båtar som cyklar i Amsterdam. Vi kom till Cowes Week, vilket innebar KAPPSEGLINGAR! Trevliga människor och rara små städer gör att vi trivs väldigt bra i England trots att det är otroligt dyrt här. Dåligt väder med dimma hindrar oss ett par dagar men vi tar oss en bit på vägen mot Lymmington. Vi längtar efter fisk men det enda vi hittar är djupfrysta, hårt panerade spättafilér (!). Efter ett par dagar kommer vi iväg mot Falmouth, den sista stationen före den Stora Överseglingen Biscaya. Här träffar vi många scandinavier, som hade träffat S/Y Crux där och någon annan hade sett Bernado…. Vi har vänner på havet! Alla fixar med sina båtar och väntar på den rätta vinden. Plötsligt finns den där och vi som skall segla över har SKEPPSMÖTE!!!! För det är en sak som bekymrar nämligen, en liten gailwarning fyra dygn framåt utanför Cabo Villano på andra sidan, men vi bedömer att den har nog blåst förbi innan vi har kommit dit… Vi får en fantastiskt bra överfärd, halvvind och slör hela tiden. Från början höll vi 200 grader men efter tre dygn la vi om kursen till 180 grader .för att gå in till A Coruna, istället för Camarinas . Vi håller tre timmars vakt för att kolla de stora båtarna. Och de är många. Speciellt på natten. Båten går som tåget och vi skumpar framåt hit och dit. Det är ganska svårt att laga mat under sådana här förhållanden så det blir mackor och soppa. Äntligen får vi se dem. Delfinerna! Helt otroligt! Fram med kameran. Jag fångar in några med min digitalkamera, tror jag, men när jag tittar efter har jag bara hav i bilden. Jättesvårt att fånga in dem för allt går så snabbt. De hoppar och krumbuktar sig… till slut fick jag faktiskt en bild på en delfin som hoppar, men suddig! Vår överfärd tog 4 1/2 dag. På kvällen den 6 aug. precis innan solnedgången angör vi A Corunas vik, lägger i ankaret och säger till varandra: Nu börjar det nya livet. Shorts, sol och värme! Den hårda kulingen vi hade bakom oss var helt bortglömd!  

Resebrev 2
Vi kastade i ankaret sent på kvällen i La Coruna´s vik, precis innan solen gick ner. Efter tre och ett halvt dygn med snittfart mellan 5-6 knop kändes det skönt att vara framme innanför La Coruna´s pir. Sulamit skötte sig fint och vi hade inga större problem över kontinentalsockeln. Vågorna var höga men långa. Så här i efterhand var det en viss nervspänning, särskilt det sista dygnet, eftersom vinden ökade till styv kuling, dvs 7-8 Beaufort. Under färden över fick vi för första gången påhälsning av delfinerna! Jätteroligt!!! Kameran kom förstås fram men det var svårt, för att inte säga omöjligt att fånga dem i bilder. Precis när jag knäppte hade de redan tagit en annan sväng… Nåja, några suddiga bilder blev det i alla fall! I La Coruna´s gamla marina Club Nautico (17€/natt) stannade vi i 3 dygn. Vi gjorde bl a en busstur till Santiago de Compostiella, dit många trogna katoliker vallfärdar. (Tyvärr en turistfälla). Vi frossar i god mat som t ex havskräftor, musslor och stora räkor som vi själva grillar. Billigare än restaurangernas utbud. Mesta tiden går åt att bunkra för nästa avfärd, fixa med båten m m… Vi kastar loss från La Coruna för att hinna med några dagar i den lilla fiskehamnen Camarinas. Precis innan tilläggningen stannade motorn, så det blir lite kris, eftersom det blåser rejält. Vi hade tur, Blue Marlin, den norska båten som vi har haft sällskap med från Falmouth, finns tillhands och vi får hjälp med att lägga oss utanför dem. Vi hade förstås fått en tross runt propelleraxeln. Uffe måste ”bada” och konstaterade att trossen satt fast rejält. Blue Marlin står till tjänst med räddning nr 2 och ikläder sig i dykarmundering samt kniv. Det hela var över på en halvtimme ungefär. Det blev en sen ”middag”. Vi fördriver tiden med att besöka marknad, studera lilla byn, leta efter Internetcaféer, slappa, städa båten m m En liten lustig sak, som vi i och för sig läst i Olle Landsells bok ”I huvudet på en ensamseglare” var att somliga helt ogenerat skötte sin toalett på fördäck (!) till allas beskådning. Mycket intressant. Det finns ett bildbevis… Vi lämnar Camarinas den 14 aug tidigt på morgonen. Med en vaggande gång tar Sulamit oss vidare mot Bayona. Vid lunchtid rundar vi Cabo Finisterre, en ökänd udde i norra Spanien där det alltid blåser hårt. Också när vi passerar är det bråkigt med mycket vind, men vi klarade det riktigt bra. Vi gick in till Muros på e-m för att ankra för natten. Solen gassade och det blåste redan då rätt bra. (Skönt för då blir det inte så hett). Vinden ökade mer och mer så vi blev lite oroliga om ankaret skall hålla… Vi får ingen väderinformation från Navtexen, så vi ringde till Kjelle Södervall i Sverige och bad honom skaffa väderinfo via nätet. Kjelle återkom med information om att det skulle blåsa 30 km/t. ???? Det blåste upp mer och mer, båten lutade på bara riggen, det tjöt och skakade hela tiden. Vi satt uppe hela natten i skift för att hålla vakt. Äntligen, så kom morgonen… och plötsligt tystnade vinandet i stagen. Allt var över. Vi fick höra senare att det hade båst upp mot 20-23 sek/m. Puh... Vi lämnade Muros snabbt med sikte mot Bayona. Under dagen möttes vi av skön värme och roliga delfiner. När vi närmade oss Bayona och Paradisön Ciers, såg vi också flera stycken små hajar. Inget havsdopp här inte trots värme! Äntligen så kom vi då fram till Bayona, Uffes ”hemstad” för 30 år sedan. Litet besviket måste Uffe konstatera att inget var sig likt. Alla små bagerier, handelsbodar m m, hade blivit restauranger. En ny stor marina hade kommit till förstås, men det går fortfarande utmärkt att svaja som förr. Bayona har vuxit sig stor. För oss var det roligare att cykla till grannbyn och deras marknad. Det kändes mera genuint. Vi gjorde förstås ett besök på Pepes bar, där Uffe en gång jobbade. Den var i helt ny regi, men väggarna som då var tapetserade med gamla sjökort, fanns kvar samt annat båtkrafs. Från Bayona fortsatte vi mot Porto/Leixoes för att ta natthamn. I Reeds står det att här finns det en marina men det visade sig att den var mer eller mindre nedlagd p g a en explosition (!). Vi svajade i yttre hamnen. På grund av en tät dimma blev vi kvar här i 1 ½ dygn. Mitt på dagen söndagen den 28 aug försvann äntligen dimman. Vi lättade och har 140 miles kvar till Lissabon. Från att tidigare mött en del båtar såg vi inga alls.Det kändes lite spöklikt särskilt på natten! Konstigt, eftersom vi hadeläst så mycket om hopplösa portugisiska fiskare och deras nät, där man kan trassla in sig i. eller så kanske det berodde på att vi låg på ett bra avstånd från land. Här kan tilläggas att vi har mycket god hjälp av datakortet som ger oss exakt position via GPS:en. Längs Portugals vackra kust med sina höga karga kantiga berg finns det inte så många hamnar att gå till utan vi tuffade vidare mot Lissabon. Vi hade dåligt med vind samt konstaterade att det var ovanligt lite båtar jämfört med t ex Spanien. Vi kom fram till Cascais vik innan mörkret den 29 aug. Nästa dag checkade vi in på Cascais Marina och fick en chock. En natt kostar 34€ inkl el, vatten och dusch. Som alla förstår blev det endast en natt i marinan och tillbaka viken igen.

Resebrev 3
Vi är nu sedan två veckor i Las Palmas och mycket har förstås hänt där emellan. Jag skall nu försöka memorera en månad tillbaka i 30graders värme. Ja, jag skall inte klaga med tanke på hur ni har det hemma. Ni täcker väl över båtarna idag söndag den 16 oktober?
Tillbaka till viken i Cascais där vi låg på svaj, ca 20 min tågresa från Lissabon, Alfonsos (Dalbo Båtsällskap) hemstad. Om vi tidigare begrep lite av spanskan så var det totalt omöjligt att förstå det portugisiska språket. Skillnaden kan jämföras med våra svårigheter att förstå danskan och som av oss beskrivs som ett läte! Just så var det med portugisiskan.
Via Åsa, min dotter fick vi kontakt med Teresa och Stefan Cramér som jag inte har träffat sedan efter en herrans massa år och som otroligt nog bor just i Lissabon! Stefan och Teresa hämtade oss en fredag och visade oss med bil Portugals fantastiska kust. Det är som i Las Palmas, att bakom bergen bergen på västsidan har de ett helt annat klimat, fuktigt med prunkande träd och blommor medan det i viken där vi ligger ett mera torrt och knastrigt klimat. Vi förevigade oss i bild vid Europas västligaste punkt, Cabo do Roccas. Dagen toppades med en fantastisk god lunch med grillade sardiner, grönsaker och potatis samt vin som spetsades med Seven Up, på Stefans och Teresas favoritrestaurant i en liten by uppe i bergen! Tack Stefan och Teresa för en trevlig dag!!!
I Cascais´vik träffar vi åter Crux, Albertina och nya svenskar. Det är lustigt men alla har ungefär samma rutt och tid. Det är som att komma till ett fik, där vi träffas och ljuger! Alla jagar olika komponenter till båten eller måste köpa nya saker, som vi t ex som måste köpa en ny beg. motor till dingen eftersom den andra hamnade upp- och ner i en hård kuling. Årorna (ej fastsatta) och en massa annat försvann, tyvärr. Eftersom motorn inte behandlades korrekt fick det bli en ny bättre beg samt nya åror. Andra har problem med hjälpmotorn… Så är det hela tiden, ett evigt fixande.
Den 8 sep gick vi över tillsammans med Grace och Albertina mot Porto Santos 500 mil, en liten ö ca 30' från Madeira. Det tog oss 4 dygn! De första två dygnen och bara på natten kunde vi se Grace och Albertina´s lanternor som en liten prick och det kändes lite tryggt. Vi hade dåligt med vind emellanåt och körde därför motor då och då. Tredje natten hade vi tappat bort varandra men när vi närmade oss Porto Santos dök Grace upp och susade förbi(motor)! Ett dygn senare kom Albertina som inte hade ”fuskat".
I Sverige tror vi att vi har kommit långt fram inom IT men jämfört med Portugal är vi ganska gröna. Hör bara: För 32 € kan du köpa ett Wireless card till PC:n och koppla upp dig vid olika zoner inne byn. Var kan man det i Sverige? (Ja, på flygplatser kanske). Eller är det EU-pengar som utvecklar Portugal?
Vi låg vid kaj i Porto Santos i 10 dagar för att sedan gå vidare mot Madeira. Första natten ankrade vi i en vik Baia de Abra där redan norska Blue Marlin, Albertina och Norska Agape hade ankrat upp. Efter ett dygn där gick vi in på grund av sjöhävning till en hamn, alldeles ny och fortfarande en arbetsplats. Personalen där, otroligt trevliga, tog hand om oss väl. De t o m skjutsade oss till Supermercadon eftersom hamnen ligger lite avsides.
Vi hyrde en bil för en dag och tog oss upp i bergen. Vilken skillnad på klimat! Nere vid havet är det så varmt att man nästan storknar och uppe i bergen är det så kallt att extratröjan åker på. Det blev en berg-och dalbanetur som Uffe hanterade skickligt. Den ena fantastiska Bauer-skogen efter den andra med tjusiga dimslöjor som trollband oss. En annan reflexion; vilket vägsystem de har byggt upp. Helt otroligt! Vägar och tunnlar hit och dit och allt helt nytt. EU-pengar???
Vi bytte hamn igen och tog oss till Funchall som vi hade hört mycket om sedan tidigare, som t ex att det är svårt att få hamnplats och att viken utanför, där man kan svaja, gungar förskräckligt. Allt det där var sant. Vi svajade och gungade i ca 5 dagar! Det var med stor risk vi tog PC:n med oss i dingen till land för att kolla och skicka mail i Wireless-zonen.
Eftersom vår försäkring är upplagd zon- och säsongsvis, är vi tvungna att lämna Madeira före sista september. Vi bunkrade mat och diesel för 3-4 dygn framåt.
Innan vi lämnade kusten fick vi telefon av Viktor som stolt berättade att Uffe blivit Farfar till en liten kille! Grattis Knottan och Viktor!!!!
När vi kastade loss var det rätt så lugnt väder men en krabb och guppig sjö. Vi gick för bara försegel och skumpade fram i 6 knop. Plötsligt blåste det upp förskräckligt, sjön blev grövre och grövre och vågorna allt högre…. Det var inte kul. Sjön var så hög att vi aldrig kunde se någon horisont och eventuella båtar. Ett tag var vi på väg mot Cap Verdes-öarna eftersom sjön kändes bättre och för att inte få in vatten i sittbrunn. Att laga mat var otänkbart. Biffarna vi köpte innan vi åkte for all sin väg från stekpannan och potatisen hamnade på durken… Det blev mackor, russin och kall burkmat istället.
Så efter tre dygn och ca 300 mil när vi siktade Las Palmas var vi ganska möra och hungriga. Vi närmade oss nästa pärs; kommer vi att få någon hamnplats eftersom Arcen har tagit över helt och hållet?

Resebrev 4
Vi fick en plats på ponton 17. På nåder. Först 2 dagar eftersom vi kom en lördag. På måndag var det som att komma med mössan i hand och be om plats. Vi fick en vecka. Kom igen nästa vecka så får vi se hur det är då. Se där, vi fick en vecka till! Yippeee! Idag är det söndag och sista dagen att få ligga här här i hamnen. Imorgon skall hamnen vara ”ren” och endast ARC-båtar har tillträde. GRRRRR. Alla morrar och är upprörda. De som har 6-mån.kontrakt åker också ut. Det blir till att ligga på svaj i viken….
Vad har vi då hunnit med under dessa dryga två veckor? De första dagarna cyklade vi runt och letade efter affärer, Svenska Kyrkan (som hade stängt), Internetcaféer m m. Dagarna går åt att fixa båten, skaffa grejor, ta reda på saker. Kent på ponton 10 vet mycket efter några år här i Las Palmas som tur är. Hettan är jobbig. Åtminstone för mig. Mellan 29-32 grader. Moskiterna är inte heller att leka med. Några dagar går åt till att beställa ett enkelt soltak av Alvin, skaffa myggnät och tillverka små myggfönster till akterruffen. Puh!!
Och så var det kylskåpet som stulit så mycket ström som vanligtvis går på gasol. Vi fick aldrig igång det efter bytet med en annan gasoltub. En schweizare Jean-Marie erbjöd sin hjälp och fick igång det efter 5 timmar med sin fru som engelsktalande tolk. 50€ kostade det men det var det värt. Så går det till! Alla vet någon som kan det och det.
Något nytt på båten? Ja, ett eldrivet ankarspel så Uffe skall få det lättare framöver. Vi kommer ju att ligga mycket på svaj framöver. Den installationen är under pågående och båten är mycket rörig just nu. Humöret är inte i topp eftersom vi väntar en del saker som fattas och kommer först imorgon, måndag. Och eftersom vi inte får ligga kvar i hamn …..forts. följer  

Resebrev 5
Ett evigt väntande på en ny skrivare och bara … manjana, manjana… till svar. Regel nummer 1: tappa inte tålamodet. Vi har nu väntat i tre veckor på skrivaren och väntar fortfarande... På måndag den 24:e är vi dock tvungna att släppa det hela, för på tisdagen den 25:e skall vi möta upp Kjelle Söderwall på Tenerife!
Vi fick en fantastisk överfart till dit. Solen och vindarna var på gott humör och gav oss mellan 6-7 knop! Vi bara ”forsade” fram och kunde njuta av seglingen efter tre veckors i stiltje dvs i hamn. Innan solen gick ner var vi framme vid Tenerifes största stad Santa Cruz. Där möttes vi av hamnkaptenen som anvisade oss en plats. Det visade sig senare vara det enda vänliga bemötandet vi fick erfara på den här ön, tyvärr. Kjelle anlände efter flyget med buss till vår båt på e.m Både för Uffe och mig var besöket på Tenerife första gången. Mycket tid går åt att leta och fråga efter supermecados, båtaffärer och brödbutiker, men Uffe lotsade oss fram med sin ”spanska”. Min spanska är det sämre med tyvärr, trots några lektioner i vintras. Efter bunkring ger vi oss iväg för att ta oss in i en lämplig hamn söderut, Puerto Radazul.
Efter anrop blir vi nekade att komma in eftersom det var fullt i marinan. Vädret var inte så där jättebra så de flesta hade kanske valt att stanna i hamn… Vi vände och fick tillbaka vår gamla plats i Santa Cruz.
Vi ger inte upp. Trots fel vind, ”rakt i näsan”, vilket också är lite underligt så här års, kommer vi så småningom till en vik, Bahia de Abona som man skulle njuta lite extra av, enligt Anne Hemmicks Port Pilot. Viken är fin och faktiskt det finaste stället på Tenerife visade det sig senare. Vi somnade in som i en vagga efter solens nedgång, då det gungade otroligt mycket i viken. Eftersom bergen är så höga, blåser det alltid rejält mycket ner från bergen och ”runt hörnen” och därmed dyningar. Nästa dag tog vi oss en tur med dingen in till den lilla byn som var helt befriat från turism! En bar, en kyrka, ett torg och en glasskiosk som var stängd. Skönt att en del har förmågan att stå emot trycket!
Vi tar det sakta eftersom vi har vinden rakt i näsan och går vidare söderut till en annan hamn Marina San Miquel som är alldeles ny enligt Anne Hemmicks Port Pilot. Den var så ny att den inte ens var färdig. Trots massor av plats fick vi inte komma in där. GRRRRRRRRR…… Nästa försök kändes lite bättre, Las Galletas där man skulle kunna svaja….
Ojjjojoj… skulle vi få en plats här???? Tjockt med båtar och ett trasslande upp och ner med ankaret tills hamnkaptenen förbarmade sig över oss och lät oss ligga intill kaj, men bara den här natten. Yippieee!!!
På kvällen åt vi en fantasiskt god middag i en av byns restauranter som hade som specialitet: Havets Läckerheter. Tack, tack Kjelle!
Ja, det var bara att gå vidare runt ön.Kjelles vecka började ta slut och vi bedömde att gå mot La Gomera kanske inte var realistiskt med tanke på tiden, tyvärr. Då fanns det inte mycket att välja på utan att pröva Puerto Colon. Och där var det också fullt. Jaha, Los Cristianos då, där kan man ju svaja???? Vi prövar!
Efter tre försök låg ankaret på plats. Vilken tur att ankarvinschen numera är elektrisk och för oss en nysatsning (ca 1000 €) samt en besparing av Uffes rygg och är därmed väl valda pengar, eftersom Tenerifes hamnar ser ut som de gör. Los Cristianos visade sig vara en orolig hamn för alla eftersom man bara kan ligga på svaj. Många dagfärjor kom och lämnade hamnen med enorma vågor som följd. En evig fråga: "Draggar vi?" Och det gjorde de flesta. Vi också. Medan vi var i land och handlade, räddade en engelskman vår båt från att bli krossad mot klipporna genom att lägga ut extra ankare. Ångesten över vad som hade kunnat hända, har ännu inte släppt våra sinnen...
Under den här veckan har vi av Kjelle fått ovärdelig hjälp med diverse elektriska anordningar och detaljer. Tack än en gång Kjelle!
Så åkte Kjelle hem till kalla Sverige och vi seglade vidare mot La Gomera. På vägen över hade vi ingen vind utan gick för motor. I stället fick vil se två valar (fenor)!
La Gomera vill vi premiera! Alla är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Vilken kontrast jämfört med Tenerife. Vad vi har hört, så kommuniserar lokalbefolkningen med varandra genom att vissla som i ett eget slags språk. Vi har ännu inte hört några visslingar från någon ännu förutom vinden, speciellt om natten (fallvindar från bergen). Och då kan det tjuta rejält i stagen som i natt t ex. En båt mätte upp hastigheten till 42 knop (21 sek/meter).
Via en busstur har vi upplevt La Gomeras fantastiska natur som är helt oslagbar. Nästan som i en saga! Uppe i bergen kan man mäta 6-9° kallt medan vi här nere kan ha mellan 29-33° varmt.
Största fasan för alla seglare är att det skall komma Kackerlackor ombord. Dessa vidriga djur, till vilken nytta?
Och nu har vi fått påhälsning av en sådan… och som i samma ögonblick skapar oro och ängslan. Vi tog förstås kål på den men den kan ha hunnit lägga ägg. Vi har spray och Acedo Bohr, 1 kg, som man blandar med konserverad mjölk (burk) till en gegga. Denna gegga portioneras ut i överblivna kapsyler och placeras på strategiska ställen. Det är bara att hoppas att de skall smaska i sig geggan och sedan dö. Andra säger att de blir sterila och kan därmed inte lägga ägg och föröka sig. C Vi väntar fortfarande på skrivaren. Den skall komma på måndag den 14:e nov. har de lovat. Kan vi hoppas på det? Om så, ja då kan vi äntligen segla vidare mot El Hierro och Cap Verde-öarna. Vårt tips, välj ön La Gomera före något annan canarisk ö om ni planerar semester...  

Resebrev 6/ 3 december
För att fortsätta dramat SKRIVAREN kom den först på torsdagen efter utsatt tid. Och då var förstås inte VI färdiga… ja, det blev eld i baken eftersom vi hade slöat till rejält.
Innan man seglar iväg måste vissa saker ses över förstås, som t ex att motorn skall fungera klanderfritt. Olja måste bytas samt filter m m. Det visade sig tyvärr, att filtret till motorn vi köpt i Dover, var totalt fel! Fem stycken filter till ett MYCKET bra pris, men med tyvärr fel sifferbenämning upptäckte vi sedan, och med fel innehåll förstås! GGRRRRRR...
Det blir till att beställa några nya, och så går det ett par dagar till…
En annan svår sak är att planera käk för fyra veckor framåt samt för hemresan mot Azorerna (också några veckor). Menyer diskuteras friskt sinsemellan båtarna. Vi dammade av vår tryckkokare och gjorde snabbt några grytor för att enklare kunna hantera maten under gång. (Det var ett smart drag kunde vi senare konstantera). Vi handlade otroligt mycket konserver, en torkad skink-skånk (Iberica) som man karva tunna skivor ifrån, mycket frukt (meloner, papaya, apelsiner….) grönsaker som kan hålla några veckor, bröd var det svårare med, mjöl, jäst för att kunna baka längre fram….
På sätt och vis var det kunskap från 50-talet och gammaldags förvaring och konservering som blev det primära. Som väl är har jag ”Goda råd är dyra” ombord där det finns mycket att hämta.
De tre första dygnen är jobbiga eftersom vi bara är två på båten. Vi kör tre timmar var från 18.00-12.00 sen flyter resten på dagen. Konstigt nog går det förvånansvärt bra när man kommit in i ruljangsen, t o m att man vaknar av sig själv när ”min” vakt är på tur. Klockan 19.00 är allt mörkt och vid 07-tiden börjar det ljusna. Man är VÄLDIGT ENSAM på havet under vakterna särskilt på nätterna. Lycka är förstås när man lyckas urskilja en lanterna i horisonten, för då finns det en båt till! För det mesta ropar man upp på WHF:en och pratar med varandra om väder och vind! Vi lyckades inte med 110 mil/dygn eftersom vi hamnade i stiltje på 4:e dygnet och gjorde just inga knop. Men tänk er att hela Atlanten var spegelblank med endast några 100 meters långa dyningar. Vi passade förstås på att bada, tvätta håret m m. Sådant kan bli mycket eftersatt under andra väderförhållanden. I böckerna kan man läsa om ”harmattan” just runt Cap Verde, en slags sandvind från Africa som kan orsaka mycket tråkigheter som t ex dålig sikt vilket gör att det är svårt att upptäcka öarna. Lite disigt var det nog när vi siktade San Vicento med MYCKET god fart, NO vind, med bara ett försegel (ca 15 sek/m). Vi ville inte angöra för tidigt på morgonen eftersom en del bojar inte har belysning. Vi tog därför in på seglet och gjorde därmed bara 4 knop. Först fick vi ett vänligt bemötande av några delfiner, därefter var det Nelton, a boatboy, som hälsade oss välkomna till Mindelo. Cap Verde är fattigt och det känns kluvet för oss ”rika” att tackla detta. Det finns företagssamhet som t ex Nelton som är egen företagare, och tar hand om oss seglare. Man får hjälp med allt. Nelton fixar, pratar ”8” språk, tar hand om dingen, knappt att man får handla själv, tar oss med till faster som har ett stånd i saluhallen osv. Det ni!!! För dessa tjänster sätter man upp fast pris som man förhandlar om tills båda är nöjda! Själva Mindelo är ännu ej men vill förstås bli lika exploaterat som alla andra länder. Det är alltså både och någonstans. Bara de inte tappar bort sin själ i allt det överdådiga…. Många fina och kolorerade hus ser vi överallt och långa, vackra och stolta africaner. Rätt som det är stöter vi på S/Y BABETTE på en gata i Mindelo och så pratar vi väder och vind igen över ett glas öl. De kastar loss på lördagen medan vi kommer att gå först söndagen den 4/12. Passadvindarna är i år lite osäkra tyvärr, men vi kan bara se ungefär tre dagar framåt på Internetväderinfo och då är det bara så bra det kan vara. Vi borde ha Passadvindarna med oss nu eftersom vi befinner oss så långt söderut. Vi beräknar att vi är framme på Barbados ungefär vid jul förr eller senare. Vi skickar alla vi känner en tanke kl 16.00, alltså efter Kalle Ankas Julparad samt önskar alla En God Jul och Ett Gott Nytt År! Uffe och Tove

Resebrev 7/januari

Tack för all julhälsningarna vi fått! Ni anar inte hur roligt det är för oss att veta vad som händer därhemma. Och så önskar vi er alla God Fortsättning på det nya året!!!
Så kom vi då äntligen fram till Karribien den 26 dec. Det tog oss 22 långa dygn. Absolut inget att skryta med, men Sulamit² och vindrodret Brage har skött sig alldeles utmärkt och fört oss till Bequia.
De första dagarna loggade vi ca 110 mil men därefter blev vindarna svagare. Ett dygn avverkade vi bara 57 mil. Vi hade 2050 mil framför oss vilket gjorde oss osäkra om vi skulle våga stötta med motorn redan nu. Vi chansade och hade motorn som stöd i tre dygn. Bara så lite att vi gick framåt så att vi inte slösade för mycket av vår diesel. Vid sju-tiden på morgonen gick solen upp och ner samma tid på kvällen. Vi körde tre-timmars pass på natten men var lite mer flexibla under dagen.
Vi såg hav och åter hav (ganska trist) men någon gång kunde vi se ett fartyg i horisonten Vi ropade förstås upp fartygen, (som mest sex stycken) för att få lite väderinformation. Vi har ingen kortvåg ombord så den informationen blev ju väldigt viktig. Också var det förstås kul att prata med dem. Man är ju ganska liten och ensam och Atlanten är ju stort…
Vi fördrev dygnen med att läsa böcker, laga mat så gott det gick, sköta våra pass och räkna ner milantalet. Det minskade sakta men säkert. När vi hade avverkat ca 1000 mil kom vi äntligen in i den passadvinden som vi hade hört talas om. Yippee, nu gjorde vi 120 mil/dygn plötsligt! Ett dygn satte vi rekord med 137 mil. Vi bara forsade fram.
Julafton fick vi fira ute på havet eftersom vi inte nådde målet i tid. Från början hade vi tänkt att gå till Barbados men enades om att hoppa över det och gå vidare mot S:t Vincent/Bequia.
Där låg redan en hel del svenskar. Bequia, en av öarna i Grenadinerna, är en välbesökt ö av skandinaver, eftersom viken är lätt att ankra i, trevlig, samt att här finns underbara och fantastiska norska Marianne, vars båt förliste någonstans utanför Bequia för 16 år sedan. Sedan dess har Marianne blivit kvar på ön.
Alla som seglar vet vem Marianne är. Hon tar hand om oss båtfolk och bjuder varje år in alla skandinaver på glöggkalas med pepparkakor den 24:e dec. I år var där visst ca 250 pers som kunde njuta av det goda.
Tyvärr missade vi det eftersom vi var två dagar sena… men vi fick njuta av Mariannes dusch istället och det kändes lyxigt!!! Jag har därefter träffat Marianne några gånger och haft värdefulla och viktiga samtal som jag tacksamt lagt till mitt hjärta. Tack Marianne för att du finns!
Själva Port Elisabeth är en skrotig och charmig by, där man kan få det mesta. Men det kostar. Vad sägs om 1 kg potatis för 30 kr? Eller en baguette för 18 kr. Till och med bananerna är dyra fastän de odlar dem själva. Grönsakerna får de visst importera från Florida, därav priserna. Det finns många Internetcaféer här men också det dyrt. Så det gäller att vara väl förberedd i det man vill maila! Att ringa mobilsamtal är det inte tal om.Hela 20 kr/min.
Ja, då är väl inte gamla Sverige så dumt, eller hur?! Men befolkningen här är väldigt vänliga och det är gratis!
Det är varmt här. Mycket varmt. Ca 30°. Vatten temperaturen ligger på omkring 27 °. Ibland kommer det squalls, små regnskurar, som kan friska upp det hela. Marianne säger att klimatet har blivit helt förändrat de senaste åren. Tidigare vid den här perioden var hela ön praktiskt taget brun, till skillnad mot idag då den är prunkande grön. Jag har lite svårt att tycka om den här värmen. Det rinner längs ryggen hela tiden och man är alltid kladdig.
Och vad skall man säga om saltet som förgör det mesta så att t o m rostfritt rostar? Inte kul. Bara att stå ut!
Vi bläddrar bland våra kartor och kommer att segla vidare ner mot Tobago Cays, en naturpark. Där kommer vi att få tillfälle att använda våra snorkel-kit och utforska detta rev som är format som en hästsko. Få se hur vi klara det men spännande ska det bli!

Resebrev 8/
4 februari

Tobago Cays, med sina rev, är just så fantastiskt som vi fått oss berättat av många Västindien-entusiaster. Det var säkert det närmaste "Söderhavsöarna" vi kommit till! Vi såg inga sköldpaddor men väl en leguan som spankulerade omkring på stranden. Vi prövade våra snorklar och simfötter men det var inte så enkelt. Jag kom inte ihåg någonting av det som jag lärde mig för 35 år sedan, då jag tog mitt dykarcertifikat. Vi plaskade omkring så gott det gick i det fantastiskt klara vattnet och fick se en hel del småfiskar, snäckor och koraller.
-Titta, sa Uffe, där har någon hängt ut tvätt! - och prkade mot en av öarna. Nej, så var det förstås inte, det var någon som hängt upp alla dessa eviga T-shirts som han hoppades få sälja den här helgen. Även här ute i naturlivet kränger man samma saker som i byarna...
Vi njuter av allt detta HÄRLIGA i några dagar och seglar vidare neråt mot Union Island där vi måste klarera ut innan vi fortsätter mot Grenada. Här träffar vi på S/Y Crux bl a. Alltid kul att höra hur andra har haft det över en kopp kaffe!
Union Island var en av de öar som blev drabbade av stormen IVAN för två år sedan, men lyckades ändå klara av stormen rätt så hyggligt. Vi kunde se en del skador fortfarande bl a på den lilla ön utanför som beboddes av en f d båtbyggare. För att klara upphället och vårda ön sålde han bl snäckor som skyfflats upp på den fd stranden.
Ja, livet är behagligt, men det kostar. Fyra tomater för ca trettio kronor + en pytteliten lime som bonus. Femton kr för tre bananer fastän de odlar dem på tomten, sextio kr för en annanas, tjugo kr för en mjölk, tjugo kr för en baguette……osv. Och vattnet då som vi slösar hej villt med hemma? Det blir ca 50 öre/l här, så vi diskar, tvättar håret, badar (förstås) i saltvatten men lyxar till det med en sötvattensdusch innan vi lägger oss, just för att saltet inte skall gnida in i sig på lakanen och förbli fuktiga….
Vi seglar omkring mellan öarna här i Västindien och träffar alltid på någon båt som vi träffat tidigare. Vi byter förstås information, ljuger en hel del samt delar med oss av den sakkunskap man har, för det är alltid någon som har fel på någon maskindel eller något annat som gått sönder. Och så byter vi recept. Ursvårt att hitta på maträtter, just för att färskvarorna är så förbaskat dyra samt dåligt urval i butikerna. (Tur är att vi har en del konserver kvar.)
Västindierna är vädigt trevliga, vänliga och hjälpsamma. De har det fattigt, så jag förstår inte hur de har råd med sitt uppehälle. De säljer sina T-shirts, snäckor, lobsters och fisk direkt från båten. Eller så vill de sälja diesel, vatten och taxitjänster men är aldrig påträngande.Deras ”racerbåtar” är målade ungefär som våra raggarbilar hemma på 50-talet.
Barerna här är riktigt fantastiska och färgglada ”kreationer” som får en att tänka på dagis och lekstugor! Och där serveras det rompunsch (50% rom och 50% speciell juice. Faktiskt riktigt gott och läskande. Men vi får se upp, vi skall ju tillbaka till båten och dingen kan ju vara lite ostadig.
Nu har dom kommit. Kackerlackorna. I båten. Varje dag för vi ett inbördeskrig här ombord. Vi mot dom. Vi är bara två men de är väl hundra…..? Och det är inte kul. Vi har en spraybombflaska (gift) placerad på ett strategiskt ställe och ”skjuter” på dem så fort vi har någon inom synhåll. Enligt en ”expert” är det den tyska kackerlackan vi har ombord och som är den svåraste att utrota. Det är bara den svenska kylan som kan ta död på den. Ja, vad gör man? Trots förberedelse med Acedo Borica blandat med koncentrerad mjölk ( burk) till en gröt som sedan fyllts i små kapsyler och som i sin tur blivit placerade på strategiska ställen dvs fuktiga platser.Det är bara att hoppas på att dom förintas när de har ätit av smeten.
Egentligen skulle vi ta ett tag idag segla vidare mot Tobago eller Trinidad. Det tar ca ett dygn (120 mil) men så såg vi på nätet att det skulle bli oväder. Först på söndag blir det förbättringar. Det är bara att avvakta. Vi har ju gott om tid innan vi måste vända norrut igen. Vi kommer ändå för tidigt för att uppleva karnevalen på Trinidad. Tyvärr. Först i början på mars brakar den loss.
Solen lyser på oss från morgon till kväll. Och det är varmt, mycket varmt. Men som väl är blåser det, och det kan det göra rejält. Och som sagt, det är nära till vattnet! Bara att hoppa i!!! Vattnet är också varmt, 26°, så här badar man utan problem.
Klockan sex ungefär går rullgardinen ner, dvs solen försvinner i horisonten och allt blir becksvart och är så i tolv timmar framåt. Min klocka är nu 17:30 och hemma i Sverige är väl tiden 22:30. Så god natt!

Resebrev 9/
14 februari

Trinidad är en vänlig ö. Kan ni tänka er, här hälsar man på varandra fastän man aldrig setts förr. Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det är i Sverige när man åker buss eller tunnelbana...
På tal om det, kommunikationerna här är smidiga. Jag går ut på vägen, inväntar en Maxi-Taxi, som stannar och plockar upp mig. Bussen rymmer som mest 15 personer och kostar 5 TT (dollar) ungefär 6 SEK. Den summan tar dig från Chaqauramas till Sport of Spain, ca 2 mil. För mig känns det trevligt när jag hör hälsningsfraserna från resenärerna när de hoppar in i bussen. Det är något att ta efter!
Det är inte bara billigt att åka taxi, utan allt annat är också billigt, speciellt maten vilket är en av anledningarna att vi är här. Vi bunkrar inför hemfärden. Här finns jättestora shoppingcenter och supermercados med specialpriser.
Men Trinidad är nog mest känd för sina karnevaler som inträffar i mars månad. Det är redan karnevalsstämnig inne i Port of Spain. För två dagar sedan (i söndags) var det fullt av olika Steel Pan-orkestrar som visade upp sina färdigheter på bensinfaten inför publik. En orkester består av ca 100 personer. Själv har jag lite svårt att uppskatta den här sortens musik. Men de är duktiga! Vi kommer inte att uppleva karnevalen här, tyvärr, eftersom vi skall segla vidare mot Tobago och därefter raka spåret upp till Martinique.
Vi har hunnit med en utflykt till Nariva Swamp som jag antar är det närmsta vi kan komma till, som påminner om Amazonfloden. Helt fantastiskt! Vi mötte vår guide kl 4:30 am. Bilfärden till swampen tog ungefär 2 tim. Först en runda per bil i sankområden, där människor också bor sedan urminnes tider. Husen står på pålar på grund av sankmarken. Här har man satt igång ett projekt att odla upp vattenmeloner som fallit väl ut och skapar arbetstillfällen. Färden fortsatte sedan till en av urinvånana, en ung man som tog oss vidare in i träsket per eka. Där fick vi se papegojor, apor, termiter, fjärilar stora som fåglar, vattenkor, en sällsynt häger, ormar, anacondor (vi bara kände lukten men såg dem inte). Vi såg också en liten kolibri-baby i ett litet näste på behörigt avstånd från aporna. Allt detta i en fantastiskt miljö med en entusiatisk guide, tillika fotograf som kunde berätta de mest fantasiska historier om detta träsk. Dagen avslutades med ett besök på ett indiskt matställe där vi åt Roti, en slags pannkaka som fylldes med curry-kött, mangosallad, potatis som rullades ihop till ett paket för det facila priset 25 TT (ca 32 kr). Jättegott! Särskilt långrandiga blev vi inte den här kvällen!
Till en början låg vi på en boj men har nu sedan tre dagar fått en plats i Peaks Marina. Här får vi vatten, el, dusch med varmt vatten och "gratis" internet (Wireless) för endast 80 TT 100 kr/dygn). Vilken lyx! Senast vi hade dusch var på La Gomera, Kanarieöarna.
Vi håller nu på att fixa med båten här i Chaquaramas, seglarnas Mecka. Det finns flera marinor här som tar upp och ner båtarna på löpande band. Här kan man få all den hjälp man behöver, Priserna har ökat här med 30% sedan ett par år tillbaka, men är fortfarande det billigaste stället i hela Västindien. Här finns finns fler svenskar än på andra ställen vi besökt, har vi noterat. Ja, det är är trevligt här. Kan det bero på att alla hälsar på varandra?

Resebrev 10/
13 mars

Innan vi lämnade Trinidad var vi helt enkelt tvungna att uppleva åtminstone några delar av karnevalsupptakten. Ett måste var Barnens Karneval som var helt fantastisk! Vilka dräkter och skapelser! Den minsta deltagaren var bara någon månad gammal!
Sista kvällen tillbringade vi i Scotland Bay, en naturhamn utanför Chagauaramas. Rena rama djungeln, där man kan höra aporna vråla om kvällen!
Att angöra ett nytt land under en helg blir alltid dyrare än på en vardag eftersom man måste betala"övertid". Scotland Bay är därför en populär smyghamn om man kommer "för tidigt" eller "eller försent". Men man kan åka dit också för kontrollen är noggrann. Många har därför till sin förtret fått böta ca 1500 SEK på grund av sin oärlighet.
Tyvärr fick vi hoppa över Tobago och gå norrut via Grenada eftersom vi skulle möta upp Kjelle Södervall på ön Martinique. Vi hade 200 sjömil framför oss och bedömde att det skull ta oss ett par dygn att komma fram till Martinique. Senare skulle det visa sig att vi fick köra motor mest hela tiden.
Vindarna enligt nätet skulle ligga mot E- och NE men kom tyvärr från N, alltså rakt i näsan. Ovanpå detta 2 knops sidström. Natten blev seg och jobbig. Vi loggade endast mellan 2-4 knop. Trötta tog vi oss in på förmiddagen till S:t George´s, Grenadas huvudstad för att vila. Dagen därpå knallade vi vidare och avverkade den ena ön efter den andra natt och dag, för att till slut komma till Vieux Fort på S:t Lucias södra spets. T o m hit har det varit mycket märkligt med in- och utcheckningar. Alla öar är otroligt nogranna, var och en på sitt sätt, med många olika papper att fylla i på ett ställe, pass och tull på ett annat. Vi hann i alla fall fram i tid innan Kjelle skulle komma med inrikesplanet från Paris till Martinique.
På Martinique blomstrade även karnevalen här och var inne på sin tredje dag av fyra. I- och med det var allt stängt.
Efter det att Kjelle hade installerat sig var det dags att upptäcka lite av omgivningen. Vi tog bussen, som körde rally, upp i bergen för att besöka en sagolik botanisk trädgård, Le Jardin Barata. Den ena växten mer fantastisk än den andra... Som kontrast möttes vi på tillbakavägen av en jätteskränig karneval, (4:e dagen) alla klädda i svart-vitt i olika fantasifulla skapelser. På natten tjöt ambulanserna, pistolskott och poliserna i kapp.
Nästa morgon var det äntligen dags att gå vidare. Vi besökte olika vikar där små samhällen tävlade om vem som var charmigast. Och jämfört med de andra självständiga öarna är det en stor skillnad på hus, mat, grönsaker och det sociala. Allting i fransk anda. Utslagningen av fattiga var inte lika tydliga här, men naturligtvis finns den även här...bakom kulisserna.
Priserna, lika som hemma med otroligt sortiment för oss som vi inte har varit vana vid på de andra öarna. Det enda som är billigt är vinet jämfört med de andra öar.Av andra har vi hört att Franrike helt enkelt subventionerar vinet.
Nästa stora ö, Dominica, självständigt 1967 då U.K. släppte ön fri, blev också en positiv upplevelse. Vi besökte staden Roseau, som påminde oss mycket om Mindelo på Cap Verde. Stora båtar besöker staden ofta, så erbjudanden om utflykter haglade över oss. Vi nappade på ett som visade sig vara ett guldkorn. En taxichafför/guide tog oss upp i bergen, efter det att han visat och berättat för oss om den fantastiska botaniska trädgården och dess träd med frukter som finns alldeles nära sta´n.
Efter en del snirklande upp i bergen stannade han plötsligt och klev ur bilen för att presentera oss för en odlare/botaniker(?) som gav oss en fullständig lektion, både smak- och luktmässigt om kakao- och kaffebönor, sockerrör, grapefrukt, citrongräs, nutmeg, m m. Allt avslutades med ett besök vid de stora vattenfallen och en "kokande" och svaveldoftande underjord.
Denna upplevelse har fått en stor plats längst inne i hjärtat tillsammans med andra minnesvärda upplevelser.
Vi fortsätter vidare och har halv vind med god fart mot Prince Rupert Bay som ligger endast 20 "mil" bort på norra delen av ön.
Ganska snart tar vinden slut så vi startar motorn. Plötsligt lägger motorn av. vi försöker starta flera gånger men den vill inte vara med längre. För att inte driva för långt ut tillt havs ropade vi via WHF:en om assistans. Vi hade tur och fick svar från en canadensare med båten Legend.De kom snabbt fram till oss och bogserade oss in till Prins Ruperth Bay. Väl där och tryggt ankrade med hjälp av lokalbefolkningen, blev vi omsvärmade av diverse erbjudanden... det bästa var väl ändå den "enarmade mekanikern" som skred till verket med stor proffessionalism och hittade felen efter två timmar och 50€. Gissa om vi blev saliga!!!
Nästa ö-grupp, Guadeloupe, också franskt och dyrt, bjöd på ett riktikt och rejält lågtryck med hällande regn. Många hävdar att vädret inte är som förr. Allt regn vi upplevt denna "vinter" liknar mer det väder de har under sommarperioden. Normalt skulle träden alltså vara bruna och trista istället för dessa frodiga gröna.
Livsmedelsbutikerna är toppen här jämfört med tidigare. Stort urval av matvaror men tyvärr med lika höga priser som hemma. Dygnspriserna om man ligger vid en marina här är väl detsamma som hemma, antar jag. Marinan vi just nu ligger vid, Bas du Fort i Pointe-a-Pitre, kostar vår båt under ett dygn 24,5€, jämfört med Martinique´s Le Marin med sina 18€.
Det stämmer med vad vi hört av tidigare båtresenärer att det blir dyrare och dyrare ju längre norrut man kommer.
Två veckor går fort och det är dags för Kjelle att åka hem.

Resebrev 11/
29 mars
Vi blev kvar i Bas du Fort i Pointe-a-Pitre i ytterligare en vecka just för att fixa med en del saker via fax, mail och telefon.
Jag rekommenderar varmt Skype som alla kan ladda ner gratis via internet. Installationen är enkel och när den är gjord efter anvisningar är det bara att ringa via datorn. Ett headset är det enda som behövs. Det finns enkla till avancerade i butiker att köpa. Mitt kostade ca 35:- SEK. Om man ringer till en Skype-medlem kostar det inget alls för samtalet! Dessutom kan man prata hur länge som helst!!!
Vanliga samtal fungerar också alldeles utmärkt men då måste man betala in en liten summa som man kan ringa för. Även det, är mycket förmånligt , speciellt utlandssamtal.
Tidigt, långt innan solen gått upp startade vi båten för att lämna Point-a-Pitre och ta oss vidare norrut, via kanalen (en genväg) som delar Guadeloupe´s största ö Basse-Terre och Grande-Terre.
Vi visste att det på sina ställen endast var 1,5 m under vattenytan, "men det var bara att köra på" eftersom botten bestod mest av dy och lera. Utmärkningen skulle vara god (!). Utöver det, måste vi också passera några broar som öppnades endast kl 5 am, så det gällde att passa tiden...
Vi var säkert ca tio båtar som hade planerat samma rutt, så det var bara att följa "John". Vi var lite nervösa till en början, men det det gick alldeles utmärkt för vår del. Vi fastnade bara en gång, men som sagt, det var bara att gasa på. Efter mer än en timme kunde vi äntligen lämna kanalen. Solen kom fram och visade oss vägen så att vi inte hamnade in i korallreven som finns lite överallt. Det var ganska bra utprickat.
Så småningom kom vi, efter en fantastiskt härlig segling, till ett "nytt land" Antigua med sladdön Barbuda. Nu får vi prata engelska igen... Härligt! Vi ankrade English Harbour - det var som att hamna rakt in i Old England -inte olikt en gammal engelsk by i södra England.
Antigua har inte det bästa ryktet som en god regim utan vad vi har erfarit varit inblandade i en hel del skumma vapenaffärer bl a i Columbia. Vi bytte hamn till Falmouth Bay på grund av att det var så trångt i den förra. Om vi nu tycker att vår båt är stor så är den trots allt väldigt liten jämfört med båtarna som låg vid kaj eller för ankare. Helt enkelt MYCKET liten. Enligt goda källor så var det trots allt väldigt få båtar här som för tillfället besökte Antigua. Normalt brukar det vara fullt med tävlings-sugna segelbåtar i olika regattor som arrangeras just här men verkar ha ändrat sina planer...
Vi seglar vidaremot ST Knitts för nu har vi fått en idé. Eftersom vi inte hinner besöka Cuba så kanske vi skulle kunna flyga dit? Flygresorna är ju så billiga har vi hört. Efter förfrågan så blev vi ganska nedslagna. Priset vi fick var ca 8000 SEK/pers och då var inte båtplatsen, under tiden vi skulle vara borta, inräknad. Dessutom ingick det tre olika byten med övernattning i Jamaica. Tyvärr måste vi tänka om. Stor besvikelse och med det insåg vi att det får kanske bli någon annan gång...

Resebrev 12/
20 april

Vi lämnade St Knitts i gryningen för att ta oss vidare, ca 45 mil, mot St Martin, den sista (?) anhalten före Atlantseglingen. Efter en fantastisk segling med härlig halvvind mellan 5-6 knop i fart från St Knitts, kom vi då till Marigot, St Martin, på franska sidan. Vi la oss för ankare i bayen, där det låg ca 50 andra båtar, före solens nedgång.
VI SKALL INTE HOPPA ÖVER ST BARTHELEMY UTAN TAR DET SENARE!!!
St Martin består av två länder; ena delen är holländsk och den andra fransk. Vår känsla är lite kluven, eftersom det KÄNNS som om att vi är i Europa, fast inte. Vad vi förstår så har invånarna inget som helst behov av att vara självständiga, utan ser det som en fördel av att tillhöra respektive land, eftersom de då erhåller subventioner och andra fördelar. Man använder tre olika valutor här, gulden, US dollar, och euro beroende på var man befinner sig. Enklast och billigast (?) för oss är nog US dollar.
Här kan man först nu äntligen hitta jättegott bröd och annat smått och gott. Vinet är förstås billigt eftersom Frankrike ser det som sin plikt att alla skall ha tillgång till den varan och i-och med det, så hålls vinodlingen och sysselsättningen igång i Frankrike. Vi har slöat till några dagar i Marinan Fort Louis på den franska sidan i sällskap av norska båten S/Y Snorre med Maggan och Helge som goda grannar! Trevligt prat med mycket skratt lyste upp dagarna, blandat med tips om hur man skall attackera Atlanten i både bra och dåligt väder.
Annan träffpunkt har kontoret på marinan varit, dit alla gått med sina datorer, för att nyttja Wireless helt gratis. Där har vi kunnat kolla mail samt ringa via Skype. Annars brukar denna sysselsättning, att hålla sig ajour med nära och kära, kosta en hel del pengar i internetkostnader.
Vi tjyvligger nu utan inklarering på den holländska sidan, där vi dragit upp båten för bottenmålning och genomgång inför överseglingen i början på maj.
Igår cyklade vi till Philipsburg, holländska huvudstaden. Men se, den staden tyckte vi INTE om, utan var glada över att vi först av allt hade hamnat i Marigot-viken. Fem stora kryssningsfartyg som trängdes i viken utanför Philipsburg var översållade med charterturister. Gatorna kantades av den ena juvelbutiken (vi har upplevt dom tidigare i St Knitts) efter den andra uppblandat med klockaffärer, suovenirer och turister. Allt förstås "Dutyfree"!
Plötsligt kändes det som om vi hade hamnat i en turistort på Mallorca eftersom stranden intill av sta´n var helt översållad av bikinibrudar med bara bröst och bodybuilders blandat med tjocka magar. Den upplevelsen har vi inte haft tidigare av Caribbien.

Resebrev 13/
31 april-1 maj

Vi ligger fortfarande kvar här i lagunen mellan två länder och "mekar" med båten. Sulamit 2 har blivit uppfräschad med ny blå och fin bottenmålning, men utan vit vattenlinje eftersom det skulle öka uppdragningen med två dagar till och kostnader.
En slö fredagseftermiddag avbröts plötsligt av tjo och glam. Fantastiskt! Det var Margareta och PG (OSK:are) som såg vår båt när de var på väg till en glad Happy Hour-träff. Mycket prat och skratt blev det förstås! De har varit ovärdeliga för oss här i St Martin. Vi har fått hjälp med mycket bl a med skjuts till Grand Marche där vi handlade en hel del matvaror inför överfarten.Toppen, eftersom alla sådana faciliteter ligger en bra bit härifrån. En härlig kväll hemma hos dem i deras fantastiskt fina lägenhet, var inte helt fel. Först ett dopp i poolen med dusch före en god middag! Tack Margareta och PG!
Vi har haft fler besök! Sven från S/Y Alma kom puttrande från utsidan av Marigot med sin dinge. Vi fick mycket info till livs under en spagettimiddag som Uffe fixade.
Vi planerar för vår överfart till Azorerna som kommer att ske 1:a veckan i maj.Ca tre veckor räknar vi med att det kommer att ta. Om allt går väl. Vi har ca 2100 mil att beta av raka vägen. Många drar direkt till Azorerna medan andra kommer att göra en båge upp mot Bermuda för att sedan vika av mot Azorerna. Vi har laddat med mycket diesel då det kan hända att vi kan hamna i stiltjebälten.
Det ligger ca fem svenska båtar här inkl oss. Över en öl på Schrimpy´s bar togs frågan upp om vi skulle pröva att följas åt så länge det går, just för att kunna ta del av väderinformation och annat viktigt. Vi har skaffat oss en kortvågsradio där vi bara kan lyssna (men ej sända). Huvudgrejen är att vi skall kunna ta in olika väderstationer samt ta del av den kände vädergurun Herb´s väderinfo.
Vårt kylskåp har lagt av helt och hållet efter ca 25 år i tjänst men vi har satsat på ett helt nytt,hela 80l, där det också ingår ett litet frysfack! Tyvärr inte så enkelt att installera men skam den som ger sig. Uffe jobbar på allt vad han kan. Kommer vi inte iväg som planerat, beror det på kylskåpet!

Resebrev 14/
6 maj

Idag lämnar vi Västindien och St Martin tillsammans med S/Y Crusader och S/Y Grågås. Vi kommer att ha WHF-kontakt med varandra så gott det går. Och även lyssna på vädergurun Herb om vi får in stationerna på våra lilla kortvåg. Just nu blåser det NE men de har lovat att det skall vrida mot E. Det känns hur som helst bra att komma iväg. Vi kommer att tillbringa ca en månad på Atlanten innan vi är framme på Azorerna! Hej då så länge!!!

Resebrev 14/
8 juni
Den 28 juni kl 15.05 (när vi skruvat fram klockan 4 timmar) angjorde vi i Fajals Marina på Horta. Äntligen framme! De båtar som vi kompisseglade med; Crusader och Grågås var redan där,några timmar före oss. Och Alma som startade en dag senare än vi andra hade också anlänt! Före oss! Det gäller att välja rätt dag och vindar!
Sammanfattninsvis kan vi säga att vi har haft en bra överfart. Till en början fick vi dra oss norrut som för oss blev en rejäl omväg, för att få tag på bättre vindar. Vi hamnade i stiltje-bälten och var tvungna att motorsegla i ca 120 tim. Dessvärre lade vår autopilot av, men vi har ju Brage, vårt vindroder som elegant svepte oss över Atlanten. Tyvärr kan Brage vara lite tjurig i lätta vindar. Då och då måste vi rycka in och handstyra. Inte kul eftersom vi hunnit bli väldigt bortskämda av både autopilot och vindroder.
Under våra första dagar slappade vi mest och träffade andra seglare som vi lärt känna under året. Och så hände det som man inte vill skall hända men ändå så typiskt; vi blev inblåsta. I ca en vecka hade vi en storm över oss. Det gick ingen nöd på oss, men inte så trevligt för de som ännu inte kommit in i hamn.
Traditionen här säger att man måste måla sitt "emblem" på kajen innan man seglar vidare. Om inte, betyder det otur. Det är ju klart att man vill vara välsignad, så ALLA lägger ner otroligt mycket tid, färgburkar och energi på sina målnigar. Kajerna är översållade med de mest fantastiska konstverk.
En annan seglartradition är att besöka Peters Cafe Sport för att svalka strupen med en öl eller två och träffa andra seglare. Vanligt är då också att man överlämnar sin klubbflagga och får en Café Sport-flagga i retur. Naturligtvis lämnade vi över vår SBK-flagga som jag hoppas att de sätter upp någonstans bland alla andra flaggor.
Stormen har nu i skrivandets stund bedarrat så på söndag den 11 juni seglar vi vidare mot England tillsammans med S/Y Alma och Sven, vår fantastiske vän som vi träffade första gången i Bequia. Överfarten kommer att ta ca 10-12 dagar beroende på väder och vind. Vi hörs!!!

Resebrev 15/
28 juni

Back again to Europe och långkalsonger. På Midsommarafton vid lunchtid, efter tolv långtråkiga och kalla nätter/dagar på Atlanten, kunde vi äntligen sätta fötterna på fast mark i det vackra och trevliga Falmouth. Vi firade denna dag tillsammans med Sven/Alma, nostalgiskt och fantasifullt med efterlängtad sill, färsk potatis tillika dillsnaps och nubbevisa samt söta jordgubbar och ovispad grädde. Vilken fest!!!
Tråkig överfart blev mycket skojigare när vi fick påhälsning av tre valar alldeles intill båten! Inte bara en gång utan två gånger! Jag lyckades föreviga en av dem innan de har försvunnit! (Se bild). Och nästan varje morgon fick vi påhälsning av delfiner, busiga sådana, som hälsade oss en ny dag genom att hoppa och dyka framme vid fören!
Autopiloten har ju gått sönder , så vi tänker forska här i Falmouth huruvida det är någon idé att laga den eller om det finns andra lösningar. Vi kommer också under några dagar återgärda och laga skador och förslitningar så att vi kan gå vidare mot Sverige utan större problem. Tyvärr tog båten stryk av överseglingarna från St Martin-Azorerna-England och behöver därför lite omvårdnad. Sulamit har skött sig otroligt bra i både väder och vind. Värre är det med besättningen. Trötta och griniga, tycker att det är kallt och inser först nu att allt tar slut snart, detta fantastiska år som vi har haft...
England är dock fantasiskt i andra avseenden. Vilka förpackningar! Jag blir överlycklig när jag ser alla dessa otroligt snygga och väl genomförda koncept som finns på varuhusen, som t ex Marks & Spencer. Vilken kreativitet och vilka fantastiska marknadschefer som förstår det bästa. Och minsann har inte maten också blivit upphottad? Läcker och vacker jämfört med de minnen jag har i bagaget från 60-talet, de sönderkokta grönsakerna, njurpajer och lammkoftan. England får definitivt högsta betyg i utveckling och kreativitet av allt jag upplevt under det här året!!!

Resebrev 16/
5 augusti
Hemma igen!!! Efter drygt ett års båtboende är cirkeln sluten. Vi har åter ankrat i vår hemma-hamn Dalbo BåtSällskap!
Men en återblick; Vi lämnade Falmouth efter det att vi åtgärdat en del skavanker på båten. Vi försökte också få vår autopilot lagad... men tyvärr, minst en månad behövde de ha, för att KANSKE kunna rätta till skadan. Tyvärr får vi inrikta oss på att handstyra om vindarna blir svaga eller NE-liga.
För nu börjar det bli lite bråttom hem, eftersom min bror skall gifta sig med sin Anita den 29 juli. Men innan Engelska Kanalen, eller någon annan överfart mot Kielkanalen är våra planer att hälsa på min son Jens, som för ett år sedan flyttade till Hilary och Newcastle.
Efter ett par dygns segling beslöt vi oss för att stanna till i Brighton. Det blev flera dagar, eftersom vi ville invänta en bättre väderprognos. Därför ändrades planerna. Istället för att segla till Harwich och lämna båten där och sedan ta tåget till Newcastle, beslöt vi oss i för att hyra en bil i Brighton, vilket var mycket billigare jämfört med tåg (!). och köra de dryga 100 milen till Newcastle samt tillbaka. Besöket blev förstås trevligt. Vi fick träffa Hilary, Jens flickvän och besöka deras typiska engelska hus, som bara England har. Newcastle, ej så dystert som jag föreställt mig, utan med nya fantastiska byggnader som kanske inte alltid passade så bra ihop. Newcastle visade sig vara en aktiv kulturstad.
Man kan korsa Engelska Kanalen på olika sätt, men vi har bestämt oss för att ta den mellan Dover-Calais, eftersom det tar kortast tid att passera separations-zonerna där. Det gäller att ha tungan rätt i mun eftersom det är en livlig fartygstrafik där. Ungefär var tredje minut passerar ett fartyg i någon riktning med speedfart på 20 -25 knop.
England är ju vida känt för sina dimbankar, speciellt tidigt om morgonen och är därför ibland svåra att undvika. När vi passerade Dover hamnade vi verkligen i en obehaglig situation. Total dimma. Helt plötsligt. Vi såg inte ens femtio meter framför oss. Just här, där färjetrafiken är som tätast....
Plötsligt såg vi en en stor båt framför och hann otroligt nog styra åt sidan. Det var en färja, bara ett fåtal meter från styrbordsidan. Det var bara en sak att göra, vända. Darriga tog vi oss tillbaka till Dovers inlopp. Av hamnkontoret där, fick vi veta att det skulle lätta om några timmar. Så vi utnyttjade den tiden med att sova eftersom vi seglat hela natten. Dimman lättade så småningom och för oss var det mycket lättare nu att gå över till den franska sidan och vidare upp mot holländska kusten. Vi fick bra vind och slapp att handstyra. Vi såg på långt håll att kustbevakningen kollade oss och var på väg mot oss i en gummibåt. Tre män frågade artigt om de fick borda oss... Det går väl bra, genmälde vi lite undrande.. Därefter fick vi visa passen för tullkontrollanten medan båten genomsöktes av de andra två. De visste precis ALLT om oss, var vi varit, att Kjelle seglat med oss, osv. Tyvärr hade en av gubbarna omkull en TORRBOLL med koncentrerad saltvätska, vilket förstörde en av våra dyra madrasser i aktern. De som vet vad det innebär, förstår att madrassen ALDRIG kommer att vara torr mer, utan ALLTID ta åt sig fukt. Ja, jag är verkligen sur och ledsen för det.
Vi beslutade oss för att pausa igen och gå in till Vlieland, Holland. En hamn som blev knökfull fram på kvällen varje dag. Låg man längst in måste man förhandla med alla båtarna runt omkring för att kunna ta sig ut igen i friheten....puh. Här hade vi i alla fall den glada turen att plötsligt träffa Pia och PG på S/Y Grace. Fantastiskt roligt.Sist vi såg varandra var i Prickly Bay, Grenada. De fick verkligen berätta om sina upplevelser på Cuba....
Vi knallade vidare uppåt mot tyska kusten och blev än en gång bordade av kustbevakningen, den tyska. Den här gången var det bara våra pass de ville kontrollera. De berättade för oss att en storm var att vänta och visade därför oss en hamn på sjökortet som vi skulle kunna gå till. För att ta oss till den hamnen fick vi vänta några timmar på högvattnet, eftersom vattnet vid det tillfället var det allför lågt vatten för oss. Sulamit sticker hela 1,83.
För oss nordbor, i alla fall för på ostkusten, behöver aldrig bekymmra sig för hög- och lågvatten och en massa starka strömmar. Runt England, hela franska och holländska sidan samt upp mot Kielkanalen däremot, finns det tabeller som talar om för oss båtfolk vilken tid som är bäst att ta sig in- och ut ur hamnar. Det tar lite tid innan man får in känslan, men det går!
Ovädret kom aldrig. Skönt i- och för sig men vi förlorade en del tid.
En övernattning i Cuxhafens Marina, blev vi igenkända av hamnkaptenen(!). Han har sett oss nu några gånger. Från Cuxhafen till Brunnsbuttel fick vi än en gång tampas med en dimma med en sikt på bara 20- 30 m. De stora fartygen verkade inte bekymra sig alls över oss småbåtar. Vi kom i alla fall till Brunnsbuttel.
Innan slussningen i Brunnsbuttel, hann vi på avstånd, se både S/Y Pi och S/Y Frigg som också låg och väntade på att få slussa.
Vi betade av Kielkanalen, hann med den absolut sista slussningen i Holtenau, kl 22.00 på kvällen. Slussningen gick så fört att vi inte behövde betala någon avgift. Det var lördagkväll och personalen ville väl komma hem så fort som möjligt. Vi handstyrde vidare ( tre-timmars pass dygnet runt som vanligt) mot Gedser och korsade där separations-zonerna tidigt på morgonen.
När vi närmade oss Bornholm bestämde vi oss för göra ett kort uppehåll i Hassle. Där hann vi med att tvätta våra smutsiga kläder, duscha samt handla färsk mat. Allt detta på fyra timmar!!!!
Vi fortsatte med en rivstart vidare hemåt....och fick äntligen en vind som gagnade oss.
Brage, vårt vindroder, fick komma i tjänst igen. Vi forsade fram genom natten och närmade oss Kalmarsund. På förmiddagen dog vinden ut och det var bara att sätta igång motorn igen.
10 sjömil söder om Kalmar gick motorn sönder.... Ingen vind, ingen motor. Vi var tvungna att kontakta Sjöassistans, men hade vi betalt in försäkringen?
Jadå, allt var i sin ordning! Efter några timmar blev vi bogserade in till hamnen och kunde med vänliga människors hjälp lägga till vid kajen i Kalmars Gästhamn, där vi fick ligga gratis. Allt gick sedan snabbt. Tomas Forss Marinteknik tittade på motorn; det var topplocket och kåpan som måste bytas ut, alltså en dyr affär för oss. Nöden har ingen lag. Trevliga killar lagade och fixade. Kl 19.00 onsdag kväll, kunde vi kasta loss igen och gå vidare mot Stockholm. Fredag kväll vid sextiden på kvällen blev vi, av något överaskade båtkompisar i Dalbo Båtsällskap, väldigt väl emottagna. Cirkel är sluten!

Så småningom skall jag försöka svara på frågor som t ex; Hur känns det att komma hem?
Vilken ö var bäst? Och kommer ni att göra om det igen?
Bilden till vänster; en bit av Azorerna!

S/Y Sulamit II på väg mot Västindien ::::: Besättning: Tove Änggård och Ulf Hägerbäck ::::: Anropssignal: SA 6506 ::::: tove@anggard.se